Sexårsstarten som fick bakläxa

Återigen har ålder och skolstart aktualiserats. Startskottet denna gång var utredningsförslaget (SOU 2010:67) om en treårig försöksverksamhet om flexibel skolstart. I en debattartikel i GP deklarerade ordförande i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, att förbundet inte ville ha någon införsel av flexibel skolstart. Istället föreslogs en obligatorisk tioårig grundskola med sexårsstart. Förbundet ville ha ”mer skola än förskola” och förhindra enligt dem den vanligt förekommande felinlärning som skedde i förskoleklasserna. Barnen skulle tidigt få ”möta riktiga lågstadielärare som vet hur man lär ut” så att det blev rätt från början. Någon dag efter följde ledaren i Expressen upp med ytterligare argument för sexårsstart och redaktören undrade vad utbildningminister Jan Björklund egentligen väntade på? En undran som är helt förståelig mot bakgrund av att sexårsstart och tioårig grundskola varit på den liberala agendan alltsedan oppositionstiden och stöd för införandet fanns hos såväl Centern, Moderaterna som Socialdemokraterna. Jan Björklund är ju knappast heller känd för att vara senfärdig och förändringsrädd. För mig visar däremot Jan Björklunds avvaktande hållning på att han lyssnat och tagit till sig vad utredningen redovisat om forskningsläget kring sexårsstart. Att som Metta Fjelkner påstå att man i betänkandet bortser från aktuell forskning visar på dålig påläsning, där står nämligen:

”Kunskapsöversikterna ger inte tydliga belägg för att en tidig
skolstart skulle vara gynnsam för elevers senare skolprestationer.
Forskningen pekar snarare på att en tidig formaliserad skolgång,
med mer vuxenstyrd undervisning, missgynnar elever i den fortsatta
skolgången. Däremot är forskningsresultaten tydligare vad
gäller förskolans betydelse för hur elever lyckas senare i skolan. En
längre tid i förskola med god kvalitet har positiva effekter på barns
kognitiva, sociala och emotionella utveckling.” (s. 13).

Detta att sexårstart kan vara kontraproduktivt är något som man bittert fått erfara inom grundskolan i Östersund. Som östersundare känns det något olustigt att, i denna för Östersunds kommun svåra tid med parasitdrabbat dricksvatten, också leverera ett bakslag inom skolan. Men min forskarplikt manar ändå till handling att inte undanhålla vårt tillkortakommande, utan öppet redovisa våra erfarenheter för att mana andra till eftertanke. Inte minst denna vecka då vi åter fått veta att svenska 15-åringars resultat i läsförsteåelse, matematik och naturvetenskap försämrats ännu mer i jämförelse med andra länders samt att likvärdigheten fortsätter att på ett högst oroande sätt öka inom svensk skola. Att som Metta Fjelkner påstå att lösningen skulle vara en skolifiering (min kursivering) av förskolan och en tidig insättning av ”riktiga” lärare kan inte få stå emotsagt. Dels undrar jag i vilken omfattning lärarutbildningen i Sverige de senaste åren har levererat dessa läsinlärningsexperter, då inga lågstadielärare utbildats utan 1-7 lärare, som till och med tilläts välja bort läsinlärning i sin utbildning!! Dels visar vår erfarenhet av sexårsstart att skolan trots erfarna välutbildade lärare inte var ”sexårsmogen” att ta emot sexåringarna på deras villkor och det torde gälla än idag för många skolor i landet. Så åter till sexårsstarten i Östersund.

Ingen kommun i landet (eventuellt med undantag av Skurup) torde under så lång tid och i en sådan omfattning genomfört en tioårig grundskola med sexårsstart. I Östersunds kommun hade vi i början av 1990-talet en ”reformglad” skolpolitiker (numera landstingsråd) som vurmade för både sexårsstart och ålderintegrering och precis som Metta Fjelkner drog till med att förslagen hade forskningsstöd. Många gick på ”kvackandet” och sexårsstart började införas i Östersunds grundskolor 1994. År 2002 var andelen sexåringar som började skolan uppe i ca 95%. Tilläggas kan att detta inte skedde på initiativ av föräldrar eller lärare. Sedan två år tillbaka är vi nu tillbaka på ruta ett, dvs. sjuårsstart och i huvudsak åldershomogena klasser. Tankegången i Östersund var inte att införa ett olagligt tionde skolår, men så blev det. De flesta eleverna blev nämligen tvungna att ta ut ett extraår i tvåan, vi fick ”lilltvåan” och ”stortvåan”. Trots tre års skolgång på lågstadiet uppvisade de sexårsstartande eleverna enligt kommunprov sämre resultat än vad sjuårsstartande eleverna uppvisat tidigare efter två års skolgång och tendensen fanns kvar i årskurserna 4 och 5. Nu har de sexårsstartande eleverna också passerat grundskolan och trots att de flesta av dem gått tio år i skolan har de inte uppnått samma resultat som vad sjuårsstartande elever tidigare uppnådde på nio år. Det gäller bl.a. behörighet till gymnasieskolan. Andelen elever som lämnar grundskolan i Östersund utan att ha uppnått målen i svenska är i år också större än riksgenomsnittets.

Orsaken till bakslaget med sexårsstart håller jag för troligt att det till största delen var att allför många sexåringar inte hade tillräcklig språklig medvetenhet och därför inte kunde tillgodogöra sig, som betänkandet uttrycker det, ”en tidig formaliserad skolgång med mer vuxenstyrd undervisning”. Särskilt gällde detta de sexåriga pojkarna, som vid skolstarten 1994 i genomsnitt på ett ”läsmognadsprov” hade 8 rätt av 18. Mot bakgrund av att risk för lässvårigheter antas finnas om elever inte uppnått minst 12 rätt på detta prov befann sig 75 % av de sexåriga pojkarna i riskzonen. Nu med sjuårsstart och satsning på språklekar i förskoleklasser håller detta på att rättas till och förstaklassarna kommer numera väl förberedda till skolan och ligger väl till i sin nybörjarläsning efter två skolår. Förhoppningsvis kommer denna positiva utveckling också att hålla i sig framöver och vi återgår till bättre resultat i kommande avgångsklasser.

Sammanfattningsvis är min uppmaning att skolansvariga inte ska hasta iväg med sexårsstart, såvida de inte är förvissade om att de har en ”sexårsmogen” skola. Det kan annars bli en svidande och dyrköpt bakläxa som det blev i Östersund. Det är också min övertygelse att den negativa trenden i svensk skola kan stoppas om en mer vetenskapsbaserad forskning får bli mer styrande i skolutvecklingen än fackligt och politiskt revirinmutande förslag. Själv välkomnar jag därför det mer vetenskapsbaserade utredningsförslaget att först i mindre skala pröva en flexibel terminsstart för sex- och sjuåringar och först därefter fatta det övergripande beslutet. Försöksverksamhet med att gå långsamt fram, steg för steg, var förr utmärkande för stora förändringar inom det svenska skolsystemet. Tänk om Göran Persson följt detta Erlanderska arbetssätt, då hade vi sluppit både gymnasiefiaskot och hastkommunaliseringen! Jag uppskattar därför att Jan Björklund skyndar långsamt fram med sexårsstarten.

"Learning by doing"

Den här IKT-kursen har verkligen varit "Learning by doing" och de påtvingade praktiska inslagen har varit välbehövliga för mig. Måhända kursen varit lite lättare för mig med lite mindre länkande. Emellanåt fann jag mig översköljd av information och hade svårt att prioritera och sovra. Men med lite mer IKT-inblick och vana med inlärningssättet gick det smidigare.

Att som akademiker med nära till pension börja undersöka lärplattformar tycker jag var modigt gjort av mig. Några egna karriärtankar ligger självklart inte bakom mitt studiebeslut. Jag var helt enkelt nyfiken om nya inlärningsvägar fanns tillgängliga för vuxna med läs- och skrivsvårigheter. Att det blev inom IKT beror absolut inte på tekniskt intresse och kunnande. Men mina mer än två decenniers erfarenheter från datorstödd specialundervisning i grund- och gymnasieskolen har enbart varit positiva, TROTS att det tagit mig åtskilligt med både tid och kraft att ständigt vara nödgad att sätta mig in i nya tekniska landvinningar.

Det är också många speciallärare som jag genom åren lotsat in i datorvärlden och jag har inte varit med om att någon backat ut, TVÄRTOM! Speciallärare anammar gärna den nya tekniken om man går varsamt fram och erbjuder relevanta och konkreta uppgifter där de ser möjligheterna att kunna integrera den egna pedagogiken i ny teknik.

En liten fundering jag har är: Hur stor genomströmning har dessa distanskurser? Aktuell statistik är inte upplyftande vad det gäller genomströmning på universitet och högskolor, men jag har inte sett någon statistik på rena distanskurser som denna i jämförelse med campuskurser. Det vore det intressant att veta?

Reflektioner och erfarenheter i kursslutet

Nu har jag i stort sett "strömmat genom" denna IKT-kurs. Projektarbetena, den skriftliga och den muntliga är klara och finns upplagda på Diskussion/Forum.

Min förväntning inför kursen var att få att lära mig hur lärplattformar och distansundervisning fungerade och se om mina pedagogiska idéer om självdiagnostisering och lästräning kunde utföras inom dem. Kursen har gett mig en god inblick om vad som är möjligt och inte. Slutsatsen blev att avvakta tills vidare, men jag har sett att förutsättningar finns.

Ett positivt mervärde jag inte insett i början var att Bloggar, Wikis och Forum skulle kunna bli värdefulla platser för att byta tankar och erfarenheter samt bygga kunskap. Dessa verktyg tror jag kan fylla både en viktig social funktion och bli utvecklande för skrivförmågan. Att sätta ord på sina tankar, formulera dem i skrift och få andras återkoppling kan säkerligen också vara personligt utvecklande.

Det jag speciellt kommer att ha nytta av i närtid är att jag lärt mig redigeringsprogrammet Camtasia och det har under kursens gång blivit några filmklipp. Det har tagit mig en hel del tid att färdigställa dem och helt nöjd är jag inte, mer "finlir" kan göras. Efter en dryg vecka fick det vara nog med filmklippsarbetet på min muntliga redovisning.

Film och video har sina klara fördelar att förmedla information, instruktioner och kunskaper. Man kan se om efter behov och på valfri plats och tid. En nackdel är att de inte tillåter interaktion som på en traditionell föreläsning. Envägskommunikationen kan göra att man tappar i uppmärksamhet, men det händer ju också på traditionella föreläsningar och då kan man inte ta om!! Filmklippet på min muntliga redovisning kan upplevas som sövande långt, men den som orkar till slutet kan få en aktuell juninattsbild från Frösön med Åreskutan i bakgrund.

Blogg-, Wiki - och Forumverktygen i praktik

I förra veckan deltog jag i en IKT-verkstadskurs på distans vid UPC vid Umeå universitet. En av uppgifterna var att i Wikin göra ett grupparbete utifrån våra individuella bloggar kring för- och nackdelar med att använda lärplattform i sin undervisning. Vi var 5 deltagare i gruppen. Vi fick två dagar på oss att göra ett eget blogginlägg och kommentera minst två andras blogginlägg, ett tvingande effektivt sätt att snabbt komma igång med uppgiften. Under veckans återstående tre dagar skulle den gemensamma Wiki-uppgiften vara klar samt en annan individuell uppgift. Det var intressant att få erfarenhet av Wiki-processandet i detta upplägg. Med tidskraven blev det verkligen aktivitet i reflekterandet och skrivandet. Eftersom vi arbetade med uppgiften på lite olika tider och från olika platser kom Forumverktyget att bli ofta använt för kommunikation. Visserligen ligger en viss eftersläpning i Forum i jämförelse med Chat, men genomtänkta reflektioner kanske ändå ger mer insikter än spontana direktinlägg. Genom vår korta tid att färdigställa uppgiften kom vi aldrig att tappa tempot i kommunicerandet. Förutom tidsbegränsningen kan också det låga antalet deltagare i gruppen bidragit till den livliga aktiviteten. Är man få kan ju gruppansvaret kännas mer påtagligt för att åstadkomma ett bra gemensamt arbete.

Diskussionsforum, ett dåligt utnyttjat verktyg

Nu när jag närmar mig slutet av kursen, börjar reflektionstankar att smyga sig på. Är det något verktyg jag tagit dåligt vara på? Kommer då på att diskussionsforumet har jag utnyttjat sparsamt, ett forum som jag själv har rekommenderat i mitt projektarbete. Tittade ikväll in på avdelningen tekniska problem och där fanns en hel del fina instruktionsfilmer. Då jag kört fast har jag istället tagit upp det i bloggar eller i e-post med någon av lärarna. Svar har jag fått, så problemet har löst sig, men egentligen borde jag lagt fram det i diskussionsforumet, så att fler kunna ta del av problemet och dess lösning. Ikväll såg jag att fler än jag inte kommit in till Bubbls.us via länken i veckobrevet. Nu googlade jag och hittade länken den vägen, se http://bubbl.us/, och kunde i diskussionsforumet tala om hur jag kom fram och kunde starta "brainstorming"-aktiviteten. Det blev en påtaglig fingervisning om att även en IKT-novis som jag kan vara till dela-med-mig-nytta och det känns ju tillfredsställande.

Dyslexi i den högre utbildningen

Under två dagar har jag deltagit i ett symposium kring läsning i Uppsala, "The development of reading and spelling: assessment in context". En av föreläsningarna rapporterade om en pågående undersökning vid Umeå universitet, Mittuniversitetet och Högskolan i Gävle kring "Dyslexi och lärande i den högre utbildning" (Olofsson, Taube och Ahl). De prelimiära resultaten visade att studenter med dyslexiproblematik (medelålder 27 år) hade signifiknat större problem än kontrollgruppen på Ordkedjor, ett av de test jag har utvecklat en datoriserad version av i mitt projektarbete. Vid intervjuer framkom att de största problemen upplevde de dyslektiska studenterna att de hade med att de läste för långsamt och att det var svårt att hinna med att anteckna. Stavning vållade också bekymmer. Minst problem ansåg de sig ha med internet och datorhanterande. Datorbaserade lexikon kom väl till användning. En intressant jämförelse forskarna gjorde utifrån studiebesök i Storbrittanien var att där informerade man på universiteten om stöd och hjälp till dyslektiker på väl synliga platser medan sådan information och hjälp på svenska universitet lever i en undanskymd tillvaro. Jag hoppas därför på en policy- och attitydförändring i bemötande av dyslektiker inom svensk högskola, då kanske genomströmningen på våra högskolor blir högre.

Projektarbete inom läs-skriv

Mitt projektarbete blev att undersöka hur IKT-verktyg i två lärplattformar, Cambro och Bilda, skulle kunna komma till användning i en nätbaserad distanskurs i läs- och skriv för vuxna.

Sammanfattningsvis bedömer jag att det finns möjligheter att utveckla en sådan datoriserad kurs i självdiagnostisering och lästräning. Men ett besvärande hinder återstår att lösa! Plattformarna saknar möjlighet till individuell tidtagning och lästider behöver man ha koll på i diagnostisering av läsflyt. Ett dåligt läsflyt drabbar nämligen läsförståelsen. I dagsläget kan endast maxtider ställas in såvida man inte låter testtagarna själva "klocka" sin tid och det anser jag vara en inte acceptabel nödlösning. Efter en titt in i diagnosernas html-koder tror jag detta kan lösas för den som kan lite html-programmering. Utdrag från Sakai-koderna i mina fyra framtagna läsdiagnoser visar t.ex. att duration-variabeln finns med.

Mitt beslut blir tills vidare avvakta med att försöka realisera mitt förslag, men jag kommer att hålla öron och ögon öppna inför vad som händer inom lärplattformar framöver. Jag tror nämligen att behovet och intresset är stort att på egen hand kunna få reda på sin status i lästeknik och att vid behov kunna träna upp denna på tid och plats som passar en själv. Dessutom kan man med lärplattformarnas verktyg skapa gemensamma platser för erfarenhetsutbyte kring läs- och skrivproblem, vilket ligger i fas med web 2.0 intentionerna att samla, dela med sig och samarbeta kring ett ämne/intresseområde över Internet.