Äntligen
har skolansvariga statsråd erkänt att deras skolpolitik drivit mängder av svenska
elever till att ligga bland OECD-ländernas bottenskikt. Dessutom är inte heller
den svenska skolan jämlik som förr. Det är verkligen bedrövligt att politiker
inte hörsammat larmrapporter och lärares påtalanden förrän PISA-rapporterna
fick omvärlden att reagera. Utifrån min egen undersökning i 11 kommuner
försökte jag för mer än ett decennium sedan påtala min oro över att svenska
tonåringar mellan 1989 och 2003 blivit allt sämre på att läsa. Någon
väckarklocka blev det inte för dåvarande utbildningsministern Östros. Inte
heller att Nationella utvärderingen från 2003 visade detsamma, nämligen att på
ett decennium hade det skett en tredubbling av antalet svaga läsare samt att
likvärdigheten försämrats. Utan i likhet med många lokala skolpolitiker mörkade
också statsråden de negativa siffrorna. Den egna politiska framtiden prioriterades
framför skolbarnens. Utan att gå in på mina fakta (dolda siffror, brev och
insändare) vill jag nyansera statsråden Fridolins, Ekströms och Shekrabis debattinlägg i rikspress nu i november där
attack och fokus ensidigt riktas mot marknadens vinstuttag. Ska det nu erkända
misslyckandet tillrättaläggas måste fler orsaker belysas. Varför inte lyfta
fram vad Torsten Husén skrev 1998. Han var den skolexpert som stod bakom den
framgångsrika jämlika kunskapsskolan, den skola som Finland nu behållit.
Han skrev:
”Kommunaliseringen av skolan som i hast
genomfördes utan föregående utredning eller remissförfarande - något
helt otänkbart under den erlanderska eran – samtidigt som statsbidraget inte
längre knöts till att man levde upp till läroplanens mål, har haft följder man
inte förutsåg. Stor variation i resursanvändning”. Han tar också upp hur
kommunerna började med en som han skriver ”pervers
interndebitering” genom att drastiskt höja lokalkostnaderna på bekostnad av
undervisningskostnaderna. Om Göran Perssons sjösättning av en ny gymnasieskola
skriver han ”Givetvis kan man inte ha ett
system där ett stort antal gymnasieelever lämnar skolan utan betyg”. Detta
skrevs alltså för snart två decennier sedan, men ignorerades helt. Måhända
nuvarande skolpolitiker skulle ta sig tid att begrunda denna nestors analys av sina
snabbreformer. Visserligen talar Anna Ekström varmt om långsiktighet och
samförstånd men i P1:s lördagsintervju (2016-11-05) framhåller hon samtidigt Göran
Perssons skolpolitik och frontar med rödgrön marknadspolitik. Detta är en påtaglig
markör för att statsråd fortsätter att använda skolbarnen som pjäser i det
politiska maktspelet.
Ett
exempel på att man inte tagit lärdom av tidigare tillkortakommanden är att skjuta
över bedömning av lärares individuella lönepåslag till fack och arbetsgivare. Att
som vid hastkommunaliseringen inte initiera lärarna ute på fältet utan att göra
upp centralt med facken om lönelyft i byte mot kommunalisering var en ojusthet
som skapade mycket osämja och dålig arbetsmiljö ute på skolorna. Det blir inte
lugnare av om den politiska taktiken återanvänds. Som tidigare kommer med stor sannolikhet
mycket energi att behöva läggas på vuxnas konflikter kring ekonomi istället för
på elevernas undervisning. För att förhindra inblandning av godtycke, girighet
och orättvis bedömning om en lärare ska få ett statligt lönepåslag borde rimligtvis
detta beslutas av central skolmyndighet utifrån lärarens CV.
Alltså, ska
den svenska negativa trenden hos elevers kunskaper liksom den bristande likvärdigheten
mellan skolor brytas är det inte hos dem som tidigare i politiskt maktintresse,
inkompetens och kanske högmod sänkte den svenska skolan utan hos dem som
lyckats. Kan nämna att Torsten Husén dog sommaren 2009 desillustionerad och
bedrövad över hur det svenska skolsystem som han med varsamhet varit med att
lotsa fram till att bli både en likvärdig och världsledande kunskapsskola kom
att raseras på några årtionden av politiska fältherrar och amasoner (jag talade
med honom på våren 2009).