torsdag 12 november 2015

Pengaintresse i prioritet?

Jag blir förvånad över att forskare vid Karolinska Institutet (KI) i höst går ut i massmedia och marknadsför att de i sitt företag Optolexia har utvecklat en ögonkamera för tidig upptäckt av dyslexi. Vad jag känner till har ögonkameror för registrering av ögonrörelser funnits sedan länge, tror det var permobildoktorn Per Uddén som tog den till Sverige i samband med Kronobergsprojektet för flera decennier sedan. Att den inte kom till praktisk användning hade visst något med upphovsrätten att göra? Man kunde ju inte börja sälja något som man inte hade upphovsrätt till. Detta kanske är löst nu?  Någon vetenskaplig nyhet att ögonkameror kan påvisa att dyslektikers ögonrörelser är annorlunda än normalläsares är minsann ingen nyhet.

 Jag blir också förvånad över hur man som forskare börjar planera för en stor försäljning både nationellt och internationellt innan man slutfört sitt projekt, validerat metoden med uppföljning av de elever som man testat. Någon publicering i någon vetenskaplig tidskrift har jag  inte heller sett. Men som forskare vid KI  kanske vägarna till  vetenskaplig lansering är lika lättillgängliga som de är till de kommersiella och massmediala arenorna.  

Innan skolsverige börjar lägga stora summor på en diagnosmetod, som ännu inte har utprövats tillräckligt, kanske man ska erinra sig hur värdelös för skolan den förra KI-satsningen RoboMemo blev. Dataprogrammet för minnesträning som utgav sig för att hjälpa både ADHD- elever och läs- och skrivsvaga.  Här har Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i efterhand konstaterat att det finns inget vetenskapligt stöd för att hävda att minnesträningsprogrammet RoboMemo minskar symptomen hos elever med adhd och inte heller har det hjälpt dyslektiker.

Värt att betänka är att en uppmärksam lärare kan upptäcka lika fort som en ögonkamera att en lågstadieelev har svårt med nybörjarläsningen. Men vad en kompetent lärare kan göra och inte en ögonkamera är att gå vidare med att utröna vad som ligger bakom läsproblemen och ge vägledning om åtgärder. Problemet i skolan ligger inte att tidigt upptäcka dyslektiker utan problemet är att det inte finns tillräckligt med kompetenta lärare inom området och att för lite pedagogiska resurser tillsätts för att hjälpa nybörjare att komma igång med sin läsning. Se gärna på vilka stora specialpedagogiska insatser finländska ettor åtnjuter.

 Därför är mitt råd till svensk skola att satsa  pengarna på lärarkompetens istället för på en för skolbruk knappast behövlig ögonkamera.  Skolan har som Peter Englund uttryckte sig inte rätt att provskjuta på oskyldiga skolbarn utan att vara förvissade om att träffa rätt!