torsdag 9 december 2010

Sexårsstarten som fick bakläxa

Återigen har ålder och skolstart aktualiserats. Startskottet denna gång var utredningsförslaget (SOU 2010:67) om en treårig försöksverksamhet om flexibel skolstart. I en debattartikel i GP deklarerade ordförande i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, att förbundet inte ville ha någon införsel av flexibel skolstart. Istället föreslogs en obligatorisk tioårig grundskola med sexårsstart. Förbundet ville ha ”mer skola än förskola” och förhindra enligt dem den vanligt förekommande felinlärning som skedde i förskoleklasserna. Barnen skulle tidigt få ”möta riktiga lågstadielärare som vet hur man lär ut” så att det blev rätt från början. Någon dag efter följde ledaren i Expressen upp med ytterligare argument för sexårsstart och redaktören undrade vad utbildningminister Jan Björklund egentligen väntade på? En undran som är helt förståelig mot bakgrund av att sexårsstart och tioårig grundskola varit på den liberala agendan alltsedan oppositionstiden och stöd för införandet fanns hos såväl Centern, Moderaterna som Socialdemokraterna. Jan Björklund är ju knappast heller känd för att vara senfärdig och förändringsrädd. För mig visar däremot Jan Björklunds avvaktande hållning på att han lyssnat och tagit till sig vad utredningen redovisat om forskningsläget kring sexårsstart. Att som Metta Fjelkner påstå att man i betänkandet bortser från aktuell forskning visar på dålig påläsning, där står nämligen:

”Kunskapsöversikterna ger inte tydliga belägg för att en tidig
skolstart skulle vara gynnsam för elevers senare skolprestationer.
Forskningen pekar snarare på att en tidig formaliserad skolgång,
med mer vuxenstyrd undervisning, missgynnar elever i den fortsatta
skolgången. Däremot är forskningsresultaten tydligare vad
gäller förskolans betydelse för hur elever lyckas senare i skolan. En
längre tid i förskola med god kvalitet har positiva effekter på barns
kognitiva, sociala och emotionella utveckling.” (s. 13).


Detta att sexårstart kan vara kontraproduktivt är något som man bittert fått erfara inom grundskolan i Östersund. Som östersundare känns det något olustigt att, i denna för Östersunds kommun svåra tid med parasitdrabbat dricksvatten, också leverera ett bakslag inom skolan. Men min forskarplikt manar ändå till handling att inte undanhålla vårt tillkortakommande, utan öppet redovisa våra erfarenheter för att mana andra till eftertanke. Inte minst denna vecka då vi åter fått veta att svenska 15-åringars resultat i läsförsteåelse, matematik och naturvetenskap försämrats ännu mer i jämförelse med andra länders samt att likvärdigheten fortsätter att på ett högst oroande sätt öka inom svensk skola. Att som Metta Fjelkner påstå att lösningen skulle vara en skolifiering (min kursivering) av förskolan och en tidig insättning av ”riktiga” lärare kan inte få stå emotsagt. Dels undrar jag i vilken omfattning lärarutbildningen i Sverige de senaste åren har levererat dessa läsinlärningsexperter, då inga lågstadielärare utbildats utan 1-7 lärare, som till och med tilläts välja bort läsinlärning i sin utbildning!! Dels visar vår erfarenhet av sexårsstart att skolan trots erfarna välutbildade lärare inte var ”sexårsmogen” att ta emot sexåringarna på deras villkor och det torde gälla än idag för många skolor i landet. Så åter till sexårsstarten i Östersund.

Ingen kommun i landet (eventuellt med undantag av Skurup) torde under så lång tid och i en sådan omfattning genomfört en tioårig grundskola med sexårsstart. I Östersunds kommun hade vi i början av 1990-talet en ”reformglad” skolpolitiker (numera landstingsråd) som vurmade för både sexårsstart och ålderintegrering och precis som Metta Fjelkner drog till med att förslagen hade forskningsstöd. Många gick på ”kvackandet” och sexårsstart började införas i Östersunds grundskolor 1994. År 2002 var andelen sexåringar som började skolan uppe i ca 95%. Tilläggas kan att detta inte skedde på initiativ av föräldrar eller lärare. Sedan två år tillbaka är vi nu tillbaka på ruta ett, dvs. sjuårsstart och i huvudsak åldershomogena klasser. Tankegången i Östersund var inte att införa ett olagligt tionde skolår, men så blev det. De flesta eleverna blev nämligen tvungna att ta ut ett extraår i tvåan, vi fick ”lilltvåan” och ”stortvåan”. Trots tre års skolgång på lågstadiet uppvisade de sexårsstartande eleverna enligt kommunprov sämre resultat än vad sjuårsstartande eleverna uppvisat tidigare efter två års skolgång och tendensen fanns kvar i årskurserna 4 och 5. Nu har de sexårsstartande eleverna också passerat grundskolan och trots att de flesta av dem gått tio år i skolan har de inte uppnått samma resultat som vad sjuårsstartande elever tidigare uppnådde på nio år. Det gäller bl.a. behörighet till gymnasieskolan. Andelen elever som lämnar grundskolan i Östersund utan att ha uppnått målen i svenska är i år också större än riksgenomsnittets.

Orsaken till bakslaget med sexårsstart håller jag för troligt att det till största delen var att allför många sexåringar inte hade tillräcklig språklig medvetenhet och därför inte kunde tillgodogöra sig, som betänkandet uttrycker det, ”en tidig formaliserad skolgång med mer vuxenstyrd undervisning”. Särskilt gällde detta de sexåriga pojkarna, som vid skolstarten 1994 i genomsnitt på ett ”läsmognadsprov” hade 8 rätt av 18. Mot bakgrund av att risk för lässvårigheter antas finnas om elever inte uppnått minst 12 rätt på detta prov befann sig 75 % av de sexåriga pojkarna i riskzonen. Nu med sjuårsstart och satsning på språklekar i förskoleklasser håller detta på att rättas till och förstaklassarna kommer numera väl förberedda till skolan och ligger väl till i sin nybörjarläsning efter två skolår. Förhoppningsvis kommer denna positiva utveckling också att hålla i sig framöver och vi återgår till bättre resultat i kommande avgångsklasser.

Sammanfattningsvis är min uppmaning att skolansvariga inte ska hasta iväg med sexårsstart, såvida de inte är förvissade om att de har en ”sexårsmogen” skola. Det kan annars bli en svidande och dyrköpt bakläxa som det blev i Östersund. Det är också min övertygelse att den negativa trenden i svensk skola kan stoppas om en mer vetenskapsbaserad forskning får bli mer styrande i skolutvecklingen än fackligt och politiskt revirinmutande förslag. Själv välkomnar jag därför det mer vetenskapsbaserade utredningsförslaget att först i mindre skala pröva en flexibel terminsstart för sex- och sjuåringar och först därefter fatta det övergripande beslutet. Försöksverksamhet med att gå långsamt fram, steg för steg, var förr utmärkande för stora förändringar inom det svenska skolsystemet. Tänk om Göran Persson följt detta Erlanderska arbetssätt, då hade vi sluppit både gymnasiefiaskot och hastkommunaliseringen! Jag uppskattar därför att Jan Björklund skyndar långsamt fram med sexårsstarten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar